&Det blev ingen ridning idag:(. Vädret sög och det snöade som sjutton och blåste. Jag tror varken jag eller Lexx hade uppskattat att ge oss ut i det vädret. Jag tog ju ändå in honom och borstade och mös med honom en stund. Var även tvungen att lägga på honom fleecetäcke då han gick utan täcke i hagen, så han hade blivit helt dyngsur. Som jag berättat innan så får han väldigt ont i ryggen när han blir blöt och nedkyld. Stackars liten plutt..
Jag passade även på att testa alla täcken jag fick av Sandra härom veckan. Alla passade perfekt, utom två stycken. Men dom kommer garanterat passa sen när han musklar till sig lite. Just nu ligger han mellan stl 135 och 145 i täcken nämligen, lite jobbigt då man inte har pengar för tillfället att köpa täcken som har stl. 140. Men man ska ju ha något att växa i, som mamma alltid sa;).
När jag var mindre, då var vi runt tio tjejer uppe i stallet. Alla red ponny, många tävlade rätt mycket osv. När det var dåligt väder, tex. ösregn, mycket blåst, snöstorm etc. så red vi ändå. Vi red verkligen hela tiden, inget kunde stoppa oss. Om de var lite isigt; på med broddarna, ut på fälten och rid liksom, om det spöregnade; på med ett ländtäcke och regnkläder, om det va riktigt mycket snö; på med riktiga vinterkläder, ut och pulsa som sjutton!
Men nu, nu är det inte alls samma sak. Jag vet inte om det handlar om att vi fått mer vett i skallen, eller om det är så att man blivit mer 'kräsen'? Jag vill verkligen hitta tillbaka till det man hade då, man sket i hur vädret va, det va alltid lika roligt att rida, och man sket liksom i vilket.
Är det någon som förstår vad jag menar, någon som känner likadant kanske?

Tog den bilden någon dag förra veckan, jag önskar verkligen att jag hade en 'riktig' kamera. Ljuset var så himla vackert bland träden. Jag hoppades att jag kunde fånga lite av det med min iPhone, men icke:P. Det är iaf grusvägen upp mot stallet.