Jäklar vad bra allt med hästeriet känns nu! Hoppningen går bara framåt, jag känner mig mer och mer bekväm med att hoppa, tycker det är riktigt roligt samt att jag har börjat kunna
tänka under tiden jag hoppar. Att Lexx tycker det är skitkul gör ju inte saken sämre heller.(':
Att tänka vid hoppning var något som förr var en omöjlighet då jag bara tänkte på kommande hinder och att överleva innan, över och efter det. Magen knöt sig och den känslan försvann först efter något galoppsprång efter vi landat och var på fast mark igen. Innan hindret var allt som ett blurr och efter hindret fanns inget, varken ett annat hinder eller en väg att rida, det var bara svart typ. Antar att det är det som kallas hopprädsla. Men nog om det nu!
I lördags på hoppträningen slog vi rekord igen, jag och Lexx. Vi hoppade nämligen EN HEL METER! Det har jag bara gjort en gång i mitt liv innan och då var jag typ femton bast. I övrigt gick det jättebra att hoppa och vi blir stabilare och stabilare måste jag säga. Nu ligger ändå banorna på 70-80cm och det känns helt lugnt, ingen oro från min sida alls och jag är så glad att jag har en sån underbaring till häst!

Nästa söndag är det dags för Pay&Jump på Klämmestorp igen, och som jag längtar! Nu avancerar vi från att ha hoppat 50cm och 60cm hoppar vi istället 60cm och 70cm. Den här gången ska jag dock vara mer förberedd på Lexx reaktion. Om det blir som förra gången får jag knappt i ettan, kanske tvåan, men helst av allt vill backen hoppa i, ehehe... Jag tänkte rida till ridhuset där tävlingen kommer hållas någon gång nästa vecka och låta honom vänja sig vid stället i lugn och ro. Han har alltid vart coolast ute, så jag kan förstå att 'nya' ridhus är lite creepy. Men vi pallrar oss nog igenom banan den här gången också, även om det blir i skritt.(;